I slutet på Oktober började jag knapra provera igen. Att börja med provera känns varje gång som ett stort misslyckande! Jag avskyr asken med tabletter som står där i skåpet. Någon som känner igen sig? Jag fick instruktioner av den underbara sköterskan på kliniken hur puregonsprutorna ska tas och hur man laddar pennan med läkemedelsampullerna. Evigt tacksam att jag inte behövde försöka med trippelkur pergo!
När då första sprutan skulle tas i magen med 50 enheter på andra cykeldagen var jag självklart hemma själv då mannen var iväg på jobb. Fy vad hemskt det var. Satt där med sprutan hur länge som helst och tvekade, men tillslut efter en massa självpepp lyckades jag och fy f*n vad ont det gjorde! Fick världens blåmärke till på köpet! Sprutan nästa dag var som en barnlek och kändes knappt. Så olika det kan vara beroende på vart man träffar, måste ha satt den i ett kärl.
16 dagar senare med sprutor och en höjning till 125 enheter och 3 ultraljud var det dags för ägglossningssprutan ovitrelle. Då hade jag ett fint ägg på ca 20mm! Men oj så svullen och öm man var... Väldigt sugen på att göra det man ska inom 36-40 timmar... Prestationsångest hej!!
Blodprov för att mäta halten progesteron och påvisa ev ägglossning togs en vecka efter.
Men så 11 dagar efter ÄL kom den förbannade mensen :( blodprovet visade iaf på en fin ÄL!
Mådde fruktansvärt dåligt när mensen kom, låg hemma och grät och kunde inte sova. Det var då polletten äntligen trillade ner, vi är ofrivilligt barnlösa!

December 2010 tog jag sista p-pillret. Sen började den långa väntan! På mensen som aldrig kom. Ett halvår ungefär gick jag och inbillade mig och letade symtom för det vet väl alla att får man inte mens så är man ju gravid? Visste att det kunde ta upp till ett år innan kroppen hade fattat galoppen och fungera som den ska. Men efter ett halvår och ett antal gravtest senare började jag fatta mina misstankar att allt inte stod rätt till. Man känner ju ändå sin kropp. Ringde då kvinnokliniken men fick till svar att efter ett år då får jag komma för utredning. Ytterligare ett halvår gick och när jag äntligen fått min tid hade jag nästan ställt min egna diagnos, PCO pga de där generande hårstråna på hakan och helt utebliven mens. Var så nervös så jag skakade när jag satt där i väntrummet på gyn. Och visst genom ett vaginalt ultraljud fick jag på skärmen se mina äggstockar. Fulla med de typiska pärlbanden av äggblåsor.Blodproverna såg ändå rätt ok ut bara en lätt förhöjning av testosteron.Att få diagnosen PCO kändes skönt men samtidigt hade jag blivit diagnosticerad med en bokstavskombination, från frisk till sjuk? Tog ett tag att få det att sjunka in. Och tusen tankar snurrade i huvudet vad det skulle innebära.Provera blev utskrivet för att framkalla mens. Läkaren förklarade att man med PCO OFTAST får de barn man vill men det tar bara LITE längre TID!!!